Jag mår bra nu

Jag vill bara säga att jag mår bra. Jag skriver inte, men jag mår bra. Solen skiner och jag lyssnar på bra musik. Kaffet klunkar runt i magen och mina inbakade flätor blev nästintill perfekta idag. Jag klarade Sophiahemmets praktiska kliniska slutexamination igår och är därmed ett steg närmare examen. Det är sista veckan på min långa praktikplacering och våren väntar runt hörnet. Jag har fått en nytt jobb på en gammal arbetsplats och gör numera saker jag aldrig gjort tidigare. Jag är kär och bara det är en helt fantastisk känsla.

Så ja, jag ville egentligen bara säga att jag mår bra och att jag tycker att jag förtjänar det.

Jag behöver dig

Jag kanske inte tänker på dig varje dag, men jag tänker på dig. När jag önskar att du visste vad jag gör eller när jag önskar att du fick se mig le. Jag försöker hålla ihop livet utan dig. Ibland funkar det och ibland får jag se mig själv besegrad. Det är svårt att gå vidare och svårt att lägga döden åt sidan. Det är svårt att inse att ditt liv är över. Det är ännu svårare att inse att du aldrig kommer att komma tillbaka till mig. Du är för alltid förflyttad till en annan värld, som jag inte är välkommen till än på ett tag. Det gör ont i mig. Jag tror att det gör ont i dig med, att aldrig få se mig mer. Att inte få se mig växa upp och bli som du. För det är precis vad som händer, jag blir mer som du. Det är nog därför jag inte tänker på dig varje dag, för du finns ju i mig. Vi är på så sätt tillsammans ändå.

Men det räcker inte alltid för mig. Inte idag när jag önskar få höra dig prata eller höra dig skratta. Det räcker inte att vi är lika och att vi delar samma blod. Jag behöver mer. Jag behöver dig.

Kampen fortsätter

Jag blir nästan alltid motiverad till att dela med mig av min historia när jag på något sätt stöter på andra som gör samma sak. För de triggar igång mina egna tankar kring hur jag tagit mig framåt i livet. Hur jag lagt mig ner för att ge upp eller hur jag försökt hitta mitt sätt att få mig själv att må bra.

Vi alla går ju igenom livet, fast på olika sätt och olika mycket. När det gick upp för mig att jag är en högkänslig person (HSP=Highly Sensitive Person) så föll många av mina frågor och funderingar på plats. Jag fick bekräftelse på vad det är som händer i min kropp i vissa situationer. Det gav mig hopp om att kunna leva i kontakt med mina känslor igen. Vad som inte gick upp för mig var på vilket sätt jag skulle göra detta. Det finns inget recept eller instruktionsbok till hur jag med alla mina säregna drag, ska kunna leva ett balanserat och nyanserat liv. Det är kunskaper jag helt och hållet har fått utveckla själv och testa mig igenom. Jag har provat mycket och har endel saker kvar att testa. Jag är alltså inte klar, utan arbetar fortfarande minst lika mycket med mig själv som jag gör med tex mina studier, eller med mitt jobb. Att jobba med mig själv är inget jag kan vila ifrån, hur mycket jag än skulle vilja göra det. När jag försökt vila ifrån det, eller snarare skita i det pga orkeslöshet, så har jag mått sämre.

Jag måste ha en plan, ett förhållningssätt eller en agenda, annars faller jag tyvärr pladask tillslut. Annars äter mina demoner upp mig. Det betyder alltså att jag ständigt måste vara redo för kamp. Jag måste ha styrka att stå emot, att kämpa och att förverkliga min agenda som också är min plan. Med facit i hand så kan jag säga er att jag inte alltid har lyckats med det. För vem skulle egentligen orka det? Jag måste få falla och jag måste få ta en paus ifrån striden. Och nu tänker ni säkert, ”var det inte det hon sa att hon inte fick göra?”. Jo, precis så är det. Egentligen kan jag inte, eftersom jag mår sämre utav det. Men jag måste eftersom jag annars kommer stupa i vilket fall som helst, i brist på kraft.

Jag behöver därför hitta ett sätt att ta hand om mig själv i de stunder då jag tillåter mig själv att vila från krigandet. Jag måste hitta ett sätt att ge mig själv en kram, ett tröstande ord och bekräftelse på att jag är minst lika bra dessa dagar som alla andra dagar. Men så långt har jag inte kommit ännu i min process mot ett lyckligare liv. Utan jag kämpar fortfarande, både de dagar jag orkar kämpa och de dagar jag egentligen bara vill ge upp.

Mörker

Ibland sköljer det över mig. En våg av hopplöshet, en tyngd av motstånd. Vissa kvällar känner jag att kampen känns alldeles för övermäktig. Jag kan bli riktigt uppgiven när jag tänker tanken att jag förmodligen alltid kommer brottas med mina tankar. 

För något år sedan hade jag panik över att bli äldre. Jag ville inte växa upp för fort eftersom jag såg mitt yngre jag gå förlorat. Idag kan jag längta efter att bli äldre eftersom jag tror att jag kommer att må bättre då. Jag tänker att jag för varje år lär mig saker om mig själv, som i slutändan kommer hjälpa mig mot ett mer smärtfritt liv. 

Men sen kommer en sån här dag, när jag tvivlar på att åldern kommer föra med sig goda ting. När jag fastnar i det som gör ont, det som känns övermäktigt och det som känns skrämmande. När det jag ser framför mig består av en lång mörk väg, utan tecken på varken ljus eller utväg. Det känns bara hopplöst. Som att jag aldrig kommer få vara smärtfri. Aldrig få slappna av. Aldrig få bara vara. 

Det är sådana här dagar jag fruktar och gömmer mig för. Eftersom allt slit, mot en mer fridfull vardag, känns som bortblåst. Det är sådana här dagar jag tvivlar på allt. På mig själv i en värld fylld av saker som gör ont. På att någonsin få känna mig stabil. På att vänskap  kommer hålla och kärlek utvecklas. Usch, sådana här dagar är alldeles för deppiga. De bryter faktiskt ner mig en aning, vilket betyder att morgondagen åter igen blir en kamp uppåt och framåt. 

Släpp in mig

Jag undrar vart du tar vägen när du gömmer dig för mig. Jag undrar också vad som finns där och vad som gör just den platsen till ett så bra gömställe. Vilka av dina egenskaper plåstrar du om inne i boet? Vem tar du hjälp utav? Sen undrar jag om du vet varför du springer dit så ofta. Om du gör det i förebyggande syfte eller kanske i ren desperation. Och vad springer du ifrån? Jag är så nyfiken på vad som rubbar dig, vad som når dig och vad som sedan läker dig. Jag vill veta. Jag vill förstå.

Jag ställer frågan eftersom jag funderar på om det finns plats där för mig med. Jag är nyfiken på om du vågar släppa in mig dit. Eller om jag kommer få stå utanför och vänta på dig. Svaren på frågorna skrämmer mig eftersom jag är i behov att bli insläppt. Jag skulle inte klara av att stå utanför och allt för länge traska runt i väntan på att få komma in. Förr eller senare skulle jag ta det personligt. Även om jag vet att dörren från första början inte låstes pga något jag gjorde eller sa. Nej, det var någon annan som skadade dig och som gjorde det rejält. Som pressade dig till att forma skyddet som fortfarande präglar större delen av ditt liv. Jag tror att han, hon, den eller det är personen du främst skyddar dig emot, inte mig. För jag är inte farlig och jag kommer inte att skada dig. Tvärtom så vill jag lyfta dig och hjälpa dig, eftersom jag älskar dig. Så snälla, släpp in mig.

Att inte passa in i mallen

Jag pratade med min studievägledare idag och jag kände att vi verkligen nådde fram till varandra. Vi pratade såklart om skolan och om mina mål med utbildningen. Vad jag vill få ut från skolan och vad jag tycker inte alls fungerar för mig. Vi kom fram till att skolan inte riktigt är min favoritgren om man säger så. Det tar mer energi än vad jag har och det får mitt självförtroende att gång på gång dala. Skolmiljön får mitt lugn att vara som bortblåst och min mage att vända sig ut och in. Skolan för mig innebär mycket inre stress och många negativa tankar om mig själv, mer än något annat gör.

Vi pratade om svårigheterna med att ha ett annat mål än 95% av klassen. Hur jobbigt det kan vara att gå en sjuksköterskeutbildning och inte vara säker på om det är sjuksköterska man vill bli. Att det kan vara svårt för vissa att förstå min vilja att gå färdigt utbildningen utan att för den delen lägga ner mer än vad som är nödvändigt. Vad vi kom fram till var att dessa ”vissa” oftast är personer med helt egna, och förmodligen tydligare, mål än mina. Kanske starkare, eller mer enkelspåriga, mål än mina. Jag menar inte att något är bättre än det andra, jag menar bara att de är annorlunda. Annorlunda är bevisligen något som sticker folk i ögonen.

Eftersom jag har tvekat på utbildningen under alla mina fem terminer så har jag också känt mig som det där svarta fåret. Som hänger med utan att verkligen brinna för det vi gör och som inte alls tycker att kursen vi läser är varken fantastisk eller givande. Nu vet jag dock varför jag känt på det här viset. Det är skolans utformning och tradition som tvingat mig att pressas in i någon form av maskin, där slutprodukten är menat att vara densamma för alla. Där målet med utbildningen är rätt klart och tydligt från början och inte vidare individanpassat.

Svårigheterna med den här modellen blir ju om jag inte vill detsamma som de flesta andra men samtidigt vill gå den här utbildningen. För då passar jag plötsligt inte in i den där maskinen. Det har många gånger fått mitt att tänka både en och två gånger på att hoppa av, eftersom skolan om och om igen ger mig mängder med anledningar till att göra det. Jag känner att jag med min personlighet och unika mål inte är välkommen till den utbildningen jag läser eftersom jag inte passar in i mallen. Mallen som enligt mig inte borde finnas där från första början.

Känns det bättre nu?

Jag kan inte så mycket om politik, men jag vet vad diskriminering är och det har USA visat sig vara väldigt duktiga på. Då syftar jag inte enbart på kommande herr president utan även de som röstat på en man, enbart för att de aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på en kvinna. Vad är det som gör att dessa människor värderar kvinnor lägre än män? Varför är det så otroligt för dem att se en kvinna regera ett land? Det var ju ändå kvinnan, med hjälp av en man, som satte dessa människor till världen från första början. Har dem glömt det? Har dem totalt tappat fattningen eller?

Jag säger inte att kommande herr president(ja, jag vill inte ens nämna hans namn) enbart valdes fram av denna grupp med människor. Det fanns nog fler knäppisar än så som var villiga att lägga en röst på en mobbare. Vad jag menar är att de människor, som enbart lade sin röst baserat på argumentet att rösta mot en kvinna istället för med en man, enligt mig är ofattbart tröga. Trögheten når liksom inga gränser, den är både oändlig och förgörande.

Jag är alltså less på delar av USA idag. För att de fortfarande lever kvar i förgångna tider och för att de återigen lyckas diskriminera kvinnan. För att all kraft som människor lägger ner på arbete för jämställdhet, i dessa lägen känns som ogjort. Jag är egentligen en optimist, men idag lägger jag mig. Som kvinna känner jag mig idag både besegrad och trampad på. Så varsågod, ni fick som ni ville. Känns det bättre nu?